Teckensnitts storlek: +

"Varenda träningspass har egentligen varit som en seger."

"Varenda träningspass har egentligen varit som en seger."
"Det har varit så stor osäkerhet ganska länge. Så varenda gång jag klarat av att träna har det känts som en seger varje gång.
Det har jag verkligen njutit av och så känns det fortfarande. Jag firar när jag kan göra det jag vill göra."

Skulle detta kunna vara dina ord? Eller kan de få dig att tänka om?
Behöver du ändra ditt mindset och anamma en utvecklande istället för avvecklande attityd?

Citaten ovan är hämtade från en intervju med Susanna Kallur inför hennes OS-äventyr efter 8 års skadehelvete.
Hon har hela tiden utgått från att skadeproblemen innebär korta perioder av rehab för att sedan kunna komma tillbaka.
Det har motiverat henne och säkert har hon också en inre röst som likt Gunde Svan säger: "Ingenting är omöjligt".

Nu finns utanför toppidrotten skador och sjukdomar som tyvärr inte slutar efter 8 år, de är kroniska och det är inte toppvinsterna i livets lotteri.
Men visst kan alla påverka det som i alla fall är möjligt och skapa en bra standard utifrån sin nivå.

Sen finns det en kategori, där jag själv huserar, där skador kommer och går samt att man inte kan träna allt det man vill.
Vi kan säga till oss själva "Jag kan inte träna allt men jag kan träna alltid".

Hur du än har det så är rekommendationen att fokusera på det positiva,, det du KAN göra och även det du VILL göra.
Strunta i allt det andra och jämför dig inte med andra. Två människor har aldrig identiskt lika förutsättningar.

Att tänka JAG VILL och JAG KAN träna och bannlysa MÅSTE och BORDE hjälper dig att må bra, kunna sätta upp mål och utvecklas.

I min lilla värld, jobbar jag med att kunna springa ett halvmarathon (21 km) i Ängelholm om två veckor, söndagen den 28 augusti.
Efter en tredje bristning i baksida lår rehabtränar jag för att kunna ställa mig på startlinjen.

Jag ser verkligen varje träning som en seger.
För en vecka sedan kunde jag jogga ytterst långsamt i högst 100 - 200 meter för att sedan behöva gå några 100 meter osv.
I veckan lyckades jag springa 2,5 km i ett sträck, fortfarande låååångsamt.
I går slog jag rekord 3,5 km i hällande regn och upplevde ett flow i tankarna efteråt, Wow liksom!

Det är tveksamt om jag kan springa hela loppet om två veckor, inte omöjligt men tveksamt.
Därför har jag satt upp rimliga fysiska målsättningar, jobbar på en förlåtande attityd och har fått ett eget serviceteam i form av
sambon Ina.

Så här tänker jag:
Varje km i loppet är en seger och ger mig 1 poäng. Ska försöka samla så många poäng som möjligt. Det går inte att sätta en målsättning hur många poäng eftersom kroppen (är låret helt läkt, kommer det att hålla? Kommer vaderna att hålla?) bestämmer.

Hjärta och lungor fixar en halvamara, där är jag säker. Men klarar jag att springa hela loppet kommer jag garanterat sist. Jag vågar inte och kan säkert inte springa i vanlig takt, utan får rikta in mig på att, helt utan tidsmål klara att jogga hela loppet. Ingen ställer upp i en halvmara otränad, till skillnad mot 5- och 10-km lopp. Därför ställer jag in mig på att komma sist - o då har jag vunnit över mig själv bara genom att fullfölja.

Ina är beredd att med bil plocka upp mig om det blir så att jag skadar mig och inte kan springa längre. Jag går aldrig på ett motionslopp, då bryter jag hellre, Så jag kommer att springa med mobilen i hand. Peppar peppar.

Nu ska jag ut och springa/gå om vartannat i en timme.
Varje träningspass utan skada är en seger.
Jag älskar att vinna och att lägga vinsterna i ett pussel som för mig till ett mål.





Portföljdieten visar att helheten i en diet är vik...
Dags att börja träna? Det här har hänt i kroppen u...