Rolfs blogg. "Jag umgås bara med intressanta människor."

Jag känner igen mig i texten nedan, hämtad från en gammal artikel:

”Vi hälsade på en vän som fyllde år. På bussen hem diskuterade maken och jag kring kvällen. Fick du någon fråga om vad du gör och vem du är frågade jag. Nej! Inte jag heller, svarade han.
Det är märkligt, hela kvällen har vi lyssnat till andra människor som berättar om sig själv och de sina.
Visst är vi båda bra på att lyssna, ställa följdfrågor, lyssna lite till, vara nyfikna, lyssna ännu mer, ända tills, ja, tills andra börjar bryta upp och vi äntligen får åka hem. Nu sitter vi på bussen, dränerade på energi och faktiskt besvikna att vi inte gick tidigare.”

Känner du igen dig i texten på ett eller annat sätt?

Jag kan ta ett eget exempel:
Jag frågade en ytlig bekant på en fest vad han tyckte om en viss sak, hans svarade med att inte svara på frågan utan rabblade upp en lååååång historia om honom, hans företag etc..Saker som frågan inte gällde.
Efter festen sa han "vi måste träffas någon gång".
- Öh nej, prata med en spegel och skicka boken om ditt liv istället... tänkte jag.

Den monologen gav mig insikten att i fortsättningen helt bestämma över vem jag träffar och på vilka villkor.
I större sammanhang och på middagar/fester etc kan jag umgås med ointresserade människor, men
aldrig att jag tar en kopp kaffe på tu man hand med hen.

Ett gott samtal däremot beskrivs så bra av filosofen Martin Buber:
"Det centrala i människors liv är det äkta mötet, det äkta samtalet."
"i ett gott samtal så möter ”jag” ett ”du”.

Jag kommer med 40%...
Du kommer med 40%...
Och däremellan finns 20% tomrum..

Tomrummet kan fyllas under samtalets gång och ge ord för nya tankar som spontant uppstår.
Vi behöver också stanna upp ibland, vara tysta tillsammans och.prata med ögonen.
Tystnad är inte skamligt, Det är en styrka att våga vara tyst, att inte prestera prat hela tiden.

Hur ser dina samtal ut?
Blir de oftast en gemensam upplevelse?

Mina bästa samtal är med gamla vänner. Har vi kanske öppnat upp så mycket för varandra att vi vågar prata även om obehagliga upplevelser. Är vi kanske fortfarande vänner just för att vi bryr oss om och är intresserade av varandra? Har vi insett att vi tillsammans inte behöver låtsas att våra liv är så perfekta, att vi inte behöver bevisa något för varandra? Eller kommer insikten med åldern?

Ibland hittar jag nya guldkorn, nya intresserade människor. ..
Ser du mig på ett fik i samtal med en annan människa
så vet du att den människan är intressant, närvarande och äkta...

Ta hand om dig!

Rolfs blogg. Prova benmuskeltestet "Timed stands t...
Rolfs blogg. "Ta hand om dig! Bygg fartbulor, spar...