Rolf Munke PT bloggen. "Träningsglädje och framsteg"

Mina återkommande samtal till sambon (och mig själv), när vi varit ute på promenad/joggingtur på helgerna handlade ofta om att fånga lyckan i nuet, i det enkla och just nu självklara. Det kunde låta så här:

"Var tacksam att kroppen fungerar. Känn lyckan i att med kravlös rörelse kunna möta natur och väder.
Vi kommer alla att möta en tid då förutsättningarna förändras. Då vi med tacksamhet kan se tillbaka på dessa enkla motiondagar. Hur bra och okomplicerat vi hade det och vad skönt det var att känna solens värmande strålar på tillbakavägen."

"Ta därför ut lyckan redan nu under promenaden, känn in den goda känslan.
Det blir dubbel lycka; i stunden och som minne längre fram."

Själv har jag skapat ett tacksamhetens spår i hjärnan som gör att jag på varje motionspass utomhus automatiskt fångat tanken om hur bra jag har det som kan motionera.

Att träna sina tankar gör det lättare för hjärnan att upptäcka det man tränar på - som acceptans och att hitta lyckostunder i vardagen.

Mina förutsättningar har ändrats en del detta året.

En titthålsoperation i knäet pga meniskskada i oktober gjorde att jag fick börja om från noll.
100 meters promenad en dag blev kanske så småningom 500 meters promenad.
100 meters lätt jobb blev några veckor senare 1000 meter jogg för att veckan efter "bara" klara 300 meters jogg innan knäet sade stopp. Två steg fram o ett bak, men riktning framåt.

8 december fick jag en överraskande nog en blodpropp. Från ljumsken och ända ner till knäet.
Den enda rimliga förklaringen kan vara ärftlighet då syrran fick en propp på en långresa.

Det finns inte svar på alla saker som händer i livet, men det finns ett bra verktyg i acceptans.

Efter några dagar klarade jag att halta 100 meter. I förrgår klarade jag 600 meter med spontana vilostunder och benet i högläge. Ett stort genombrott kom i går:

Klarade gå fram o tillbaka till utegymmet. Provade redskapen, gjorde 5 armhävningar, 5 situps, 3 chins och 10 uppsteg på bänk. Så nöjd!!!

De träningspass som ger mig störst omedelbar lycka och tillfredsställande är rehabpassen.
Det är också de pass som kan ge störst märkbar utveckling och framgång inspirerar!

Tidigare när jag gick/joggade med sambon var belöningen kaffe o fralla när vi kom hem.
Nu är belöningen att komma hem till soffan, lägga benet i högläge och mildra smärtan.
Olika saker - samma lyckokänsla.

Slutord:
- Gräv där du står.
- Värdera din prestation utifrån dina förutsättningar, inte utifrån andras pretationer.
- Belöna dig när du utfört en prestation.
- Var tacksam för det din kropp kan göra och tänk mindre på vad den inte förmår.
- Riktning är viktigare än hastighet.
- Rom byggdes inte på en dag.

Mitt mål och längtan är att kunna återgå till våra gemensamma motionspass, sambon och jag.
Så kommer det snart att bli!