Teckensnitts storlek: +

Rolf Munke PT bloggen. "Sista retreatdagen, baksmälla och livet efter."

Rolf Munke PT bloggen. "Sista retreatdagen, baksmälla och livet efter."

Dag 10 - Nu får vi öppna munnen, inte bara när vi äter.
Men först efter kl 10 på förmiddagen.
Business as usual tills dess, med väckning kl 4, tyst frukost och tysta meditationer.

Mitt i sista meditationen händer plötsligt något.Tårar flyter stillsamt nedför kinderna.
Jag tänker på mamma och pappa.

Tankarna och tårarna är en kärleksförklaring till de bästa föräldrar jag någonsin kunnat tänka mig.
Inga issues, inga olösta konfikter, bara bottenlös kärlek och tacksamhet.
Tårar i kombination med inre leende och välkänsla är oslagbart.

Klockan 10 bryts tystnaden och det är fritt fram att prata med varandra.
Folk samlas i grupper och oj vad det pratas.
Själv känner jag mig obekväm i detta, jag kunde varit tyst ända tills jag kommit hem.

Här kommer känslan av att vara en rädd, osäker liten blyg pojke som känner sig utanför.
Det är en låda som kanske ska öppnas vid nästa mentala städning?

Inget som påverkar min vardag direkt, men någonstans har den sitt ursprung.
En introvert sida - kommer den från mamma, uppväxt i Norrland?
Eller från min egen uppväxt på landet med lekar mest för mig själv?

Jag gömmer mig i mitt rum ett tag, går sedan ut och tar tjuren vid hornen.
Och får fantastiska samtal med olika människor och vi berättar så öppenhjärtligt om våra liv.

Bl.a pratar jag över en timme med en adopterad man om hans upplevelser och utmaningar i Sverige.
Han är professionell dansare och koreograf och har synts dansa i tv och producerat scenshow till en världsartist. Troligtvis kommer jag att se honom i tv rutan även på nästa melodifestival.

Jag pratar med en annan man som mist sin son nyligen och för honom kom seansen i ett bra läge då han använder den som ett verktyg att gå vidare i livet.

En yngre man berättar om en resa från Sverige till Thailand utan pengar, bara pass. Inte en krona hade han på sig. Han liftade hela vägen, även genom länder som Afganistan och Pakistan. Resan tog ett år.
Endast 3 nätter behövde han sova utomhus. Han behövde aldrig vara hungrig.
Mat och husrum var enklare och enklare att bli bjuden på ju längre hemifrån han kom.

Dagens lunch var "Hänt i veckan" buffé. Alla goda smakerna på en och samma gång.

Fortsatta meditationerna och föreläsning på kvällen.
Allt känns bra och tacksamt.
Full sinnesro.

Sista dagen åker vi hem på förmiddagen.
Innan dess städning, hämta ut mobiler, datorar och lämna ett bidrag till verksamheten och dess kommande deltagare. Bidraget är valfritt utifrån vad man vill och kan betala.

Hur var det att komma hem då?

Underbart komma hem till Ina, sambon och hennes dotter som bor hos oss för tillfället.
Jag pratar väldigt mycket under de flera timmar vi sitter tillsammans i lugn och ro.
Njuter o känner mig glad och tacksam att vara hemma och att känna mig så välkommen.

Måndagen - mjukstart på första arbetsdagen? Nej... Raka motsatsen.
Måndagarna är normalt fullspäckade med coachingsamtal för min del och nu tillkom överraskande och oplanerade möten så det blev... Mycket, för mycket...

Jag rasar inombords, stressklockan ringer och ringer, jag klarar inte stänga av den. .
Även när jag kommer hem på kvällen håller frustrationen i sig.

Från sinnesjämvikt till känslostorm.
Utmaningen blev för stor för att jag skulle kunna hantera den enligt de verktyg jag fått med mig.
Det klingar av under veckan men även om jag mediterar på mornarna på tåget, så är jag inte helt i fas.

Det rekommenderas att vi tränar på Vipassantekniken genom att meditera två timmar om dagen.
En timme på morgonen och en på kvällen.

Det är inte genomförbart för mig, utan jag är nöjd med att kunna meditera "light" på tåget till jobbet och då och då hemma.Tidigare deltagare säger ungefär samma att det är svårt att hålla i det när man kommer hem.

Jag jämför det med träning, All träning är bättre än ingenting. Small steps big changes..

En märklig sak händer mig när jag kommit hem.
Min syn!

Jag ser märkbart sämre. Mobiltext kan jag inte läsa.
Ser inte heller vad jag skriver i datorn på jobbet.

Tar med ett förstoringsglas i smyg för att kunna läsa text o se att jag skriver rätt.
Klart jag blir orolig. Min syn är annars onormalt bra.
Inga glasögon inte ens läsglasögon - men nu verkar det vara dax.
Så plötsligt! Varför? Finns det en förklaring?

Nu två veckor senare konstaterar jag att synen är helt ok igen.
Förstoringsglaset behövs inte och synundersökningen är lagd på framtiden.

Jag har först nu flera veckor senare landat i det lugnare jag som retreaten tränade upp mig till och som gav mig verktyg.
Inser att jag behöver träna på sinnesjämvikt i de utmaningar jag möter varje dag.
Och det går lite bättre än tidigare.
"Practise man, practise."

Rekommenderar retreat, men det passar inte alla.
Vill du fråga något om retreaten skriv gärna ett pm på fb..

Mitt nästa stora mål är 80 mils pilgrimsvandring från Frankrike till Spanska Santiago de Compostela.
Med ca 3 mils vandring per dag bör den vandringen ta ca en månad.
Det blir inte nästa år men 2021.

Kunskapskanalen har visat en serie som handlar just om den vandringen.
Du hittar första avsnittet här:
Kunskapskanalen Pilgrimsvandring "El Camino".

Önskar du också lyssna mer inifrån för att balansera gentemot alla yttre intryck rekommenderar jag mitt nya Onlineprogram "Mentalt Styrkeprogram - Insikt Ett"
Du hittar beskrivning och anmälan här.:
Mentalt Onlineprogram - Insikt Ett.

Den ingår i min kanal på www.attraktivlivsstil.se - med över 100 program och träningspass inom hälsa.
Vill du prenumerera på min kanal - 1 kr prova på i 14 dagar - och sedan 49 kr/månaden obundet och utan uppsägningstid så får du även tillgång till 20 andra mentala onlineprogram.

Du hittar prenumeration här:
Provprenumerera för 1 kr i 14 dagar.

Rolf Munke PT bloggen. "Test: Tre personer, tre ve...
Rolf Munke PT bloggen: Sista dagarna på Retreat: G...